Springa bort, springa hem

En liten kille på 8 år springer hem från skolan varje dag. Han springer hem från en skola som han har slutat uppleva som sin. Han vänder en skola ryggen som vänt honom ryggen. Varför gav Himlaskolan i Alafors upp på den här eleven? För visst är det bara vuxenvärldens uppgivenhet som får ett barn att springa ut genom skolans dörrar, korsa en farlig väg och ta sig hem så fort han orkar. Han är 8 år- ett barn. Han heter Ellioth.

Nu har hans pappa bestämt sig för att pojken inte får återvända till Himlaskolan. Han vågar inte släppa iväg sin son. Det är inte bra att avbryta ett barns skolgång, vägen tillbaka kan bli lång. Men om jag tittar mig själv i spegeln och frågar vad jag själv hade gjort om det hade varit mitt barn som farit illa så hade svaret kommit fort och självklart: Aldrig att mitt barn får gå till en verksamhet som inte vill ha honom.

Nu står ett barns skolgång på spel. Och ett barns psykiska hälsa. Han är inte ensam Elliott. Det finns tyvärr så många andra. Elliott är 8 år – ett barn.

Läs också Körlingsords inlägg i ämnet.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur ser broarna ut?

Sent omsider vaknar bloggen.

Jag var på konferensen psykisk (O)hälsa på Waterfront congress center i Stockholm i veckan. Jag blev djupt besviken, framförallt av ensidigheten. I en paneldebatt om neuropsykiatriska funktionshinder hos barn deltog tre psykiatriker, ordföranden för Attention, en psykolog och en ekonom! Till stora delar pratade de om vad skolan kan och ska göra. Trots det var skolan inte representerad i panelen och inga kritiska röster kring diagnosens inverkan i skolan hördes. Istället rådde ljuvlig konsensus om betydelsen av diagnoser, hur skolan måste förstå dessa elever och hur insatserna ska mätas och bli kostnadseffektiva.

Jag vet ju att det finns en livlig skoldebatt på annat håll om pedagogik och hur varje elev ska bli lärande, men det får ingen plats på den här arenan. Varför? Hur kommer det sig att elevhälsan oftare står närmre sjukvården än skolan och att broarna mellan hälsoperspektivet och den pedagogiska baslinjen aldrig byggs?

Vi har en ny skollag där det står att hälsa och lärande är intimt förbundet. Vi vet att det är så genom forskning. Men då måste väl de som representerar hälsoperspektivet prata med de som företräder skolan? Och ekonomernas uppgift är väl att räkna pengar så att vi som bedriver verksamhet vet vilka ramar vi har?

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Om Adhd och brott

Dramaturgin är tydlig. Robin Schüttman framställs i gårdagens Aftonbladet likt Doris Lessings ”Det femte barnet” som en avvikare, omöjlig att få ordentlig kontakt med: ”Fem i familjen, pappa, mamma och tre syskon, har valt yrken för att hjälpa andra. Den sjätte, en son på 20, har tagit ett liv.” Bilden är obehaglig. Och artikeln tycks vilja få läsaren att tro att diagnosen adhd är en av orsakerna . Men nej, definitivt nej till varje tanke, varje idé om att barn som får diagnosen adhd är potentiella mördare.

Barn som får diagnosen adhd har svårt att vänta. Tålamodet tryter och rörelsen sitter i kroppen. Normen i skolan är fortfarande att elever ska vänta, ha tålamod och sitta still. Det totala och dagliga misslyckandet i förhållande till en oförstående omgivning skapar en inre förställning hos barnet att det aldrig duger. Aldrig duger. Känslan av skam är ständigt närvarande.

Idag diagnostiseras allt fler barn med adhd. Ordningen tycks vara att det måste ske för att elever ska få hjälp i skolan. Logiken är: Ingen diagnos, inget stöd. Och då väntar brottslighet i vuxen ålder. Betyder det att skolan egentligen behöver diagnoser för att kunna visa förståelse för en elev som inte kan vänta, vars tålamod tryter och som har rörelse i kroppen? Nej, det betyder inte det. Men det betyder att vi i den svenska skolan någon gång längs vägen bestämde oss för att formalisera förståelsen. Utan diagnos, ingen förståelse och alltså inget stöd. Och när förståelse uteblir skapas besvikelse, frustration, skam och ilska hos eleven.

Ibland hävdas det att barn med adhd har svårt att reglera sitt känsloliv. Tänk om det är så att omgivningens misslyckande och oförmåga att bemöta dessa barn ger upphov till växlingar i humöret vilka sedan tillskrivs individen som en del i en diagnos. Då blir eleven bärare av något som vuxna i skolan och hemmet är oförmögna att hantera.

Ett barn som växer upp i besvikelse, frustration, ilska och skam bli en ung besviken, frustrerad arg vuxen fylld av skam. Det betyder också att de impulser som kommer inifrån, som blir svåra att hantera, har sitt ursprung i många tidigare besvikelser.

En vuxen människa är ansvarig för sina handlingar och det som sker juridiskt måste ske. Men det betyder inte att det var en ung man med adhd som blev mördare. Snarare var det en mycket aggressiv, besviken ung man som tog en lärares liv. Och samtidigt förstörde sitt eget.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Skolanknytning- en introduktion av ett nytt begrepp

Tillsammans med ”Körlingsord” vill Skolans psykologi introducera ett nytt begrepp: Skolanknytning. Begreppet i sig är ett möte mellan pedagogiken och psykologin och handlar om elevens anknytning till skolan, dess personal, dess elever och dess innehåll. I det följande beskrivs de psykologiska aspekterna. ”Körlingsord” beskriver de pedagogiska.

John Bowlby formulerade på 50-talet anknytningsteorin vilken beskriver hur viktig spädbarnets tidiga relation är till föräldrarna för den psykologiska och emotionella utvecklingen. Barnet som växer upp formas av kvalitén på denna relation. Förenklat innebär det de yttre relationerna till de närmaste omsorgspersonerna tar plats i barnet och skapar inre anknytningsmönster som formar hur barnet själv relaterar till barn och andra vuxna i sin omvärld. Man kan säga att barnet blir sina relationer. Och det fortsätter även in i vuxenlivet.

Skolanknytning, i dess psykologiska mening, är ett sätt att beskriva hur den psykologiska och emotionella relationen ser ut till de viktiga vuxna som finns på skolan, till skolans miljö och till andra elever, kopplat till det innehåll skolan har. Det är alltså inte frågan om vilka relationer som helst, utan relationer för lärande. Har eleven en trygg relation till sin lärare så finns förutsättning för fokus, intresse och glädje i relation till undervisningens innehåll. Om eleven kommer till skolan och är otrygg, arg eller besviken och visas förståelse och medkänsla för sina upplevelser, blir det ett sätt att stärka elevens plats vid sin bänk i klassrummets lärande. Finns det en vaktmästare som tar sig an en elev med mycket oro i kroppen kan den relationen, om den förstås rätt, vara ett sätt att lotsa eleven in i lärande i klassrummet. Finns det personal i skolmatbespisningen som ger en elev en smörgås när blodsockret har sjunkit till noll är det en relation som ger möjlighet för eleven att orka med att lära sig ytterligare en liten stund.

I den nya skollagen som träder i kraft i sommar får vi en elevhälsa med fokus på lärande. De undervisande lärarna och elevhälsan får därmed ett tydligt gemensamt uppdrag. Ett exempel på inriktning för elevhälsan kan bli att tydligare arbeta med elevers anknytning till sin skola. Man bör och kan ställa sig en mängd frågor: Finns det bärkraftiga relationer för eleven till viktiga vuxna på skolan som möjliggör och stöttar lärandet. Känner sig eleven hemma och trivs i sin skola och dess miljöer? Mår eleven bra på rasterna tillsammans med de övriga eleverna? Hur många på skolan kan eleven namnet på? När kommer eleven på morgonen? När går eleven hem? Dessa och många flera frågor, kan kartläggas och dokumenteras i syfte att påverka hur tryggt förankrad eleven är i sin skola, vilket i sin tur ger förutsättningar att stärka och utveckla elevens skolanknytning.

Detta kräver också en tydligt avgränsning mot det som skolan inte kan påverka. Föräldrar som håller sina barn hemma trots goda insatser från skolan är inte skolans ansvar. Inte heller olika samhällsfaktorer som påverkar elevens och föräldrarnas syn på skolan kan skolan lastas för. Däremot det som pågår i skolan, när eleven är i skolan, har skolan fullt ut ansvar för och kan göra något åt.

 

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Omsorg

Omsorg, jag kämpar med detta ord och har svårt att tycka om det. Spontant tänker jag på ett slags omhändertagande som mottagaren för omsorgen inte har begärt. Jag minns när jag arbetade inom äldreomsorgen. En ung kollega frågade mig om en av de boende kvinnorna. Jag började förklara hur jag uppfattade henne, vilka vanor hon hade och hur hon uppskattade att man respekterade hennes kroppsliga integritet. Han stirrade på mig, avbröt mig och utbrast. ”Jag vill bara veta vilket vårdbehov hon har på skalan 1-5.”

Inte heller i skolan får omsorgen bli mekanisk, en del av ett oreflekterat görande, utan hjärta eller sympati. Inte heller får omsorgen bli kvävande och brista i inlyssnande av elevens behov. En elev har rätt att avböja den kroppsliga beröring som ofta erbjuds eller protestera mot den välvilja som avsändaren så gärna uttrycker i fraser som ”det är för ditt eget bästa”.

Omsorg kräver gräns och medkänsla. Förmågan att förstå de egna och elevens kroppsliga och psykologiska gränser. När jag som vuxen vill ge, måste jag fundera över hur eleven vill och kan ta emot. Den vuxne måste lyssna in eleven, vara säker på att beröring och närgångna gester inte kränker. Och det måste finnas medkänsla, alltid medkänsla. Annars förvandlas omsorg till förtryck.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Wolodarskis lapsus

I DN Söndag skriver Peter Wolodarski en ledare om skolan. Han konstaterar två saker: 1. Lärarens roll och betydelse måste stärkas. 2. Synen på kunskap måste uppgraderas. Om jag förstår Wolodarski rätt handlar det om att Sveriges elever lär sig för lite ämneskunskaper.

Det är lätt att hålla med Wolodarski om att lärarens roll måste stärkas. Det är egentligen svårt att hitta någon som inte håller med. Den debatten känns på många sätt överflödig och en bild dyker upp i mitt huvud: Ett antal människor står bredvid varandra och blickar ut mot andra sidan av en väg. Det är folktomt på motsatt sida. Alla har samma tankebubbla. ”Jag står på lärarens sida”.

Det är med den andra punkten som Wolodarski har ett problem. Han skriver om hur läraren skall arbeta inom klassrummets fyra väggar för att elever ska lära sig. Hans konklusion är att elever stärker sitt självförtroende och över upp minnet genom ”till synes meningslöst faktarabblande”. Därmed har han i ett slag gjort tre saker:  1. Wolodarski drar slutsatser om vad som tränar minnet och ger självförtroende utan belägg för sitt påstående. 2. Han har avsatt samme lärare han säger sig vilja stärka genom att instruerande anvisa hur en lärare ska bedriva sin undervisning. 3. Han glömmer av det som alltför många tycks glömma, nämligen att Sverige redan 1994 har en mål- och resultatstyrd skola. Det innebär att läraren ska göra det som lärare behöver göra för att eleverna ska nå målen innan de hunnit lämna skolan.

Om skolan ska lyckas med undervisningen är det kanske dags att låta lärarna själva definiera hur det inre arbetet ska bedrivas i förhållande till målen. Det är läraren som varje dag ställer sig innanför klassrummets väggar och möter de elever som från skoldag ett och många år därefter ska ta del av det skolan har att erbjuda. Med andra ord är det professionella överväganden som måste ligga till grund för vad som ger resultat.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , | 4 kommentarer

Mening

Bäst minns jag Morgan. Han hette så. Jag minns några få andra lärare utöver honom, men de har knappt lämnat något avtryck. Jag tyckte inte om honom för det sas att han partipolitiskt tillhörde ”fel” sida. Politik var oerhört viktigt för mig under gymnasietiden, förmodligen viktigare än vad det är nu. Morgan var, förutom lärare i samhällskunskap, också bilskollärare. Jag hade svårt att ta honom på allvar. Ändå gjorde han störst intryck av alla lärare på skolan, bidrog till mitt starka engagemang för ämnet samhällskunskap och det är honom som jag 25 år efter avslutad skolgång minns som min bästa gymnasielärare. Jag kan till och med minnas resonemang vi förde, enskilda arbeten jag gjorde och hur de engagerade mig. Och varför då? Jo, Morgan var den enda läraren på skolan som undervisade som om det vi gjorde var på riktigt, som om det egentligen inte var ”skola” vi höll på med utan att det faktiskt spelade någon roll vad vi tog oss för. Momenten vi gjorde var inte ”som om”, utan vi var på allvar, han var på allvar och det vi höll på med var på allvar. Det gav mig mening. Verklig mening.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Förståelse

Förståelse är att bli förstådd. Frågan kan ställas eleven och besvaras av eleven. Kände du att jag förstod vad du menade? Om svaret blir ja är läroplanens värdegrund uppfylld. En förstådd individ förstår andra. Oförståelse däremot ledet till oförstånd.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Resurser, del 3

Ju mer jag tänker på det, ju mer ifrågasättande blir jag inför idén att ekonomiska resurser är lösningen på de svårigheter som finns i svensk skola. Istället ser jag en slags uppgivenhet inför de elever som kommer till skolan. Vi vuxna, oavsett om det är lärare, rektor eller elevhälsan, undrar ofta när någon annan ska ta över ta över de elever som upplevs svåra att hantera. Det är en slags defensiv hållning inför vårt gemensamma uppdrag. Istället för att ta ett, två eller flera steg rakt i riktning mot det som utmanar, vänds ryggen mot det som frustrerar och blir svårt. Det ytliga ansvaret tas alltid, alla upprepar som ett mantra, såväl läraren, rektorn som psykologen, enskilt och tillsammans, att de är ansvariga för sina respektive delar. Men i mötet med eleven som ställer krav på närvaro blir omgivningen undfallande och oförstående. Därmed finns det inget som ”håller” eleven kvar i verksamheten, i lärandet. I relationen till eleven som är arg blir vuxna rädda och försöker ta en enkel väg ut, att undvika att ilskan väcks. Då blir tårna tassande och det blir eleven som undviks och överges.

Möten kräver tydlighet, sinnenas närvaro, mod och uthållighet och en vilja att skolan skall finnas till för alla. Tyvärr är det inte så, allt för många elever förpassas in i tystnaden, i mötet som uteblir, i övergivande och slutligen i placering i annan grupp. En placering som kostar pengar och som hade kunnat undvikas om bara en person, en enda hade tagit två steg fram mot eleven istället för två steg tillbaka.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Resurser, del 2

Resursfrågan är ständigt aktuell i skolan. I ett upprop av 23 psykologer i Göteborg uttrycks stor oro för att elever upplever stor stress i verksamheten. Det är en oro att ta på allvar. De lyfter fram relationens avgörande betydelse för lärande och framför krav på mer resurser till skolan. Men är ökade resurser lösningen på skolans svårigheter? Naturligtvis kan inget göras utan pengar,  men frågan är om inte kvalitén på det som görs är viktigare än själva resursfrågan. Förbättrade relationer för lärande är inget självklart resultat i fall ökade medel tillförs.  Förmågan att leda en grupp, skapa trygghet, konstans och interaktion kring ett innehåll har inget med resurser att göra. Istället handlar det om kunskap och förståelse av lärarens stora betydelse i klassrummet. Jag tänker på vad som kan göras åt klassrummets organisation när jag läser om vad psykologen ser på sitt besök i skolan, inte på resurser. Jag tror inte att fler personer i dessa klassrum avhjälper de svårigheter skolan har, snarare behövs kunskapen ökas om interaktionens och relationens betydelse för lärandet och om den miljö som lärandet verkar i.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , | 1 kommentar