Skolans psykologi

Sent omsider vaknar bloggen.

Jag var på konferensen psykisk (O)hälsa på Waterfront congress center i Stockholm i veckan. Jag blev djupt besviken, framförallt av ensidigheten. I en paneldebatt om neuropsykiatriska funktionshinder hos barn deltog tre psykiatriker, ordföranden för Attention, en psykolog och en ekonom! Till stora delar pratade de om vad skolan kan och ska göra. Trots det var skolan inte representerad i panelen och inga kritiska röster kring diagnosens inverkan i skolan hördes. Istället rådde ljuvlig konsensus om betydelsen av diagnoser, hur skolan måste förstå dessa elever och hur insatserna ska mätas och bli kostnadseffektiva.

Jag vet ju att det finns en livlig skoldebatt på annat håll om pedagogik och hur varje elev ska bli lärande, men det får ingen plats på den här arenan. Varför? Hur kommer det sig att elevhälsan oftare står närmre sjukvården än skolan och att broarna mellan hälsoperspektivet och den pedagogiska baslinjen aldrig byggs?

Vi har en ny skollag där det står att hälsa och lärande är intimt förbundet. Vi vet att det är så genom forskning. Men då måste väl de som representerar hälsoperspektivet prata med de som företräder skolan? Och ekonomernas uppgift är väl att räkna pengar så att vi som bedriver verksamhet vet vilka ramar vi har?

Dramaturgin är tydlig. Robin Schüttman framställs i gårdagens Aftonbladet likt Doris Lessings ”Det femte barnet” som en avvikare, omöjlig att få ordentlig kontakt med: ”Fem i familjen, pappa, mamma och tre syskon, har valt yrken för att hjälpa andra. Den sjätte, en son på 20, har tagit ett liv.” Bilden är obehaglig. Och artikeln tycks vilja få läsaren att tro att diagnosen adhd är en av orsakerna . Men nej, definitivt nej till varje tanke, varje idé om att barn som får diagnosen adhd är potentiella mördare.

Barn som får diagnosen adhd har svårt att vänta. Tålamodet tryter och rörelsen sitter i kroppen. Normen i skolan är fortfarande att elever ska vänta, ha tålamod och sitta still. Det totala och dagliga misslyckandet i förhållande till en oförstående omgivning skapar en inre förställning hos barnet att det aldrig duger. Aldrig duger. Känslan av skam är ständigt närvarande.

Idag diagnostiseras allt fler barn med adhd. Ordningen tycks vara att det måste ske för att elever ska få hjälp i skolan. Logiken är: Ingen diagnos, inget stöd. Och då väntar brottslighet i vuxen ålder. Betyder det att skolan egentligen behöver diagnoser för att kunna visa förståelse för en elev som inte kan vänta, vars tålamod tryter och som har rörelse i kroppen? Nej, det betyder inte det. Men det betyder att vi i den svenska skolan någon gång längs vägen bestämde oss för att formalisera förståelsen. Utan diagnos, ingen förståelse och alltså inget stöd. Och när förståelse uteblir skapas besvikelse, frustration, skam och ilska hos eleven.

Ibland hävdas det att barn med adhd har svårt att reglera sitt känsloliv. Tänk om det är så att omgivningens misslyckande och oförmåga att bemöta dessa barn ger upphov till växlingar i humöret vilka sedan tillskrivs individen som en del i en diagnos. Då blir eleven bärare av något som vuxna i skolan och hemmet är oförmögna att hantera.

Ett barn som växer upp i besvikelse, frustration, ilska och skam bli en ung besviken, frustrerad arg vuxen fylld av skam. Det betyder också att de impulser som kommer inifrån, som blir svåra att hantera, har sitt ursprung i många tidigare besvikelser.

En vuxen människa är ansvarig för sina handlingar och det som sker juridiskt måste ske. Men det betyder inte att det var en ung man med adhd som blev mördare. Snarare var det en mycket aggressiv, besviken ung man som tog en lärares liv. Och samtidigt förstörde sitt eget.

Omsorg, jag kämpar med detta ord och har svårt att tycka om det. Spontant tänker jag på ett slags omhändertagande som mottagaren för omsorgen inte har begärt. Jag minns när jag arbetade inom äldreomsorgen. En ung kollega frågade mig om en av de boende kvinnorna. Jag började förklara hur jag uppfattade henne, vilka vanor hon hade och hur hon uppskattade att man respekterade hennes kroppsliga integritet. Han stirrade på mig, avbröt mig och utbrast. ”Jag vill bara veta vilket vårdbehov hon har på skalan 1-5.”

Inte heller i skolan får omsorgen bli mekanisk, en del av ett oreflekterat görande, utan hjärta eller sympati. Inte heller får omsorgen bli kvävande och brista i inlyssnande av elevens behov. En elev har rätt att avböja den kroppsliga beröring som ofta erbjuds eller protestera mot den välvilja som avsändaren så gärna uttrycker i fraser som ”det är för ditt eget bästa”.

Omsorg kräver gräns och medkänsla. Förmågan att förstå de egna och elevens kroppsliga och psykologiska gränser. När jag som vuxen vill ge, måste jag fundera över hur eleven vill och kan ta emot. Den vuxne måste lyssna in eleven, vara säker på att beröring och närgångna gester inte kränker. Och det måste finnas medkänsla, alltid medkänsla. Annars förvandlas omsorg till förtryck.